En gång i Havanna (pocket)

BJÖRN AFZELIUS skrev bara en bok, men desto fler sångtexter och rocklåtar. När han skrev romanen om Kuba skapade han ett alter ego, en blandning av den verklige Björn och den påhittade Johnny Ceder.

JOHNNY CEDER omfamnar Kuba. Han har varit där flera gånger, kan se och känna förändringarna och är kritisk. Johnny njuter, badar, dricker drinkar, festar på takterrasser i Havanna, träffar vänner och spelar gitarr och sjunger med nationalhelgonet Silvio Rodríguez. Just under denna resan träffar han den undersköna haitiskan, Mercedes, och vill gifta sig med henne och ta med henne hem till Sverige. Där väntar hans två barn. Men kan Mercedes lämna Kuba? Eller är enpartistaten Kuba med partiledaren Fidel Castro ett fängelse? Berlinmuren har fallit några år tidigare, Sovjetunionen har upplösts och har sitt gamla namn Ryssland igen. Kuba är sedan slutet av 50-talet satt i blockad av USA och nu har också leveranserna av mat och olja från det nya Ryssland upphört. 

Ett citat ur boken. JOHNNY CEDER blir vid första mötet omedelbart förälskad i Mercedes: "Jag fann inga som helst ord. Hennes väsen omslöt mig som en varm, urmoderlig omfamning. Jag blev fullkomligt harmonisk av hennes närhet. Hennes aura bäddade in mig i ett absolut lugn och jag förmådde varken tänka, tala eller röra mig. Jag blev nästan sömnig och ville bara dra henne intill mig och känna hennes värme ännu närmare min kropp. Stilla stod jag framför henne och lät mig sänkas allt längre ner mot det stora, varma djupet. Mot hennes själs botten."

Ännu ett citat: Han bodde faktiskt på husets tak. Den lilla men hemtrevliga etagelägenheten däruppe hade utsikt mot Capitoliums kupol åt det ena hållet och mot den jättelika vita Kristusstatyn vid hamninloppet åt det andra. Huset låg så nära katedralen i Gamla Havanna att man fick en känsla av att man bara behövde sträcka ut armen för att kunna vidröra det närmaste av dess två torn. Övervåningen hade en liten terrass utanför Milenes och Gallegos sovrum. Därifrån kunde man se ner på det stundtals myllrande folklivet på det kullerstensbelagda Plaza de la Catedral som bredde ut sig framför kyrkans huvudingång.